Hur farmor firade jul.

Af grefve Günther Rosenhagen.
in: „Åbo Tidning” vom 24.12.1894,
in: „Bukowinaer Post” vom 25.12.1898,
in: „Wiborgsbladet” vom 28.12.1894,
in: „Frederikshamns Tidning” vom 29.12.1894 und
in: „Västra Nyland” vom 11.1.1895

Det var en genom långvarig vana hälgad sed i vå hus att farmor på julaftonen endast stannade en timme bland oss. Så snart klockan slog 8 — klockan 7 tände vi julgranen — reste hon sig från sin stol, frå hvilken hon hade åsett vårt ras och våra lekar, och pappa ledsagade henne därpå antingen själf hem, eller då vi blefvo större befalde han en af oss att åtfölja henne.

Åttio år hade bleknat hennes hå till silfver. Hon bebodde icke långt från oss sitt lilla hus alldeles ensam med sin gamla tjänarinna Lene. Då hon nu på julaftonen uppnådde sin bostad och öppnade dörren, ryggade hon hvarje gång tillbakka vid anblicken af det med prydliga band och nät prydda julträdet, hvilket sken i den ljusaste strålglans, och hon låtsade en förvåning, som vore skådespelet en stor öfverraskning för henne. Och dock använde gamla Lene redan sedan tio år tillbaka på julaftonen den timme, som farmor var hos oss, för att tända sin åldriga herskarinnas gran. Lene fick då alltid i uppdrag att se efter i sin öfversta byrålåda, i fall farmors spetsnäsduk händelsevis blifvit förlagd där. Len försvann, men återkom efter några minuter för att tacka för den vackra present, hvilken farmor alltid på eftermiddagen brukade lägga i sin trogna tjänarinnas byrålåda.

— Farmor, hur bär du dig åt, då du firar julen? — frågade jag henne engång, då jag juste skulle till att taga afsked.

Hon såg leende på mig och strök min kind med sin lilla tunna hand.

— Du skulle inte förstå det, äfven om jag sade det. Men då du blir äldre, skall jag en gång berätta det för dig, om du dittils altid varit snäll, skall du en gång få fira julen tillsamman med mig.,

Jag upprepade ofta dessa ord och längtade efter att blifva stor och förnuftig, så att jag kunde få fira julen tillsamman med farmor. Men många, många år måste förgå dessförinna.

Så var det åter jul. Farmor satt hos oss i sin länsstol och beredde sig till uppbrott, ty klockan var 8, ja till och med några minuter däröfver. Min fader ropade på betjänten, som skulle lämna honom hatt och rock, men farmor atböjde det.

— Stanna hos de dina, Karl — sade hon — Ernst kan ledsaga mig hem. Han är ju nu stora karlen.

Gladt skyndade jag framn, lycklig öfver att kunna göra henne en tjänst. Jag bjöd henne armen, och en fjärdedels timme därefter hade vi uppnått hennes lilla hus. Men den korta vägen hade blifvit henne tyngre än någonsin, och vi hade skridit mycket långsamt framåt. Farmor hade blifvit gammal, räknade redan 85 år. Icke som förut aflägsnade jag mig, så snart jag kommit in utan jag förde henne till den damla lädersoffan, hvilken stod bakom granen, och aftog hennes hatt och tunga pelskappa. Därpå rustade jag mig att gå.

Då kom Lene inrusande, jublande öfver den present hon nyss upptäckt i sin byrålåda.

Å flög ofver farmors ansikte detta lycksaliga leende, hvilket alltid trädde fram, då hon beredde andra en glädje.

— Det är bra Lene, det är bra — och Lene försvann under djupa nigningar.

Äfven jag ville gå, men farmorhöllk mig tillbaka.

— Vill du inte i dag fira julen med mig. Du är ju redan femton år.

Om jag ville !

— Sätt dig hos mig — sade farmor. Jag tog plats vid hennes sida och såg, huru hon, med händerna hopvecklade och försjunken i tankar, såg in i ljusskenet från julträdet. Så förgick en minut, och så en hel kvart. Slutligen kunde jag inte mer behärska min barnsliga otålighet, utan bad sakta:

— Farmor du ville ju fira julen med mig.

— Detta är min jul &mdash, sade hon och såg leende på mig. Och då hon läste förvå på mitt ansikte, fortfor hon:

— Ungdomen njuter ju och upplefver dagligen och stundligen nya saker. Men för ålderdomen fins det intet nytt. Det är alltid blott ett återupprepande af det, som den en gång, om kanske ock i någon annan form upplefvat. Så återstår för ålderdomen ingenting annat än minnet. Detta är det, som när oss och håller oss vid lif och som gör oss andligt friska. Men då minnet slocknar ut och vår ande blir omtöcknad, så att vi ej kunna minnas mera det goda vi mottagit, då är det tid för oss att slumrar in.

Och hvad jag kallar min julaftonsfest är, att jag sitter stilla bakom julgranen och låter mitt förflutna lif draga förbi mig. Dagarne äro så korta, bekymren för ens eget väl utfylla dem helt och hållet. Hvar och en tänker blott på framtiden, af hvilken han väntar alt; endast få tänka på det närvarande, och nästan ingen på det förflutna. Och dockär det just detta som, vi äro mest skyldiga tack, ty utan det förflutna fins det intet närvarande och utan detta ingen framtid. Det låter så naturligt, och dock, huru ofta glömmes det icke. Det goda du gör, skrif det i sanden, men det goda du emottager, rista in det i marmorväggen . . . och låt tacksamheten i ditt hjärta först dö med dig själf.

Hon tystnade och såg länge eftersinnande framför sig.

— Och hvad är det goda, som vi kunna emottager? — frågade jag, och i min barnsliga hjärna korsade sig en mängd tankar om de julklappar, hvilka äfven i dag legat på min plats.

— Känner du ordspråket: "Tre ting förblifva, tron hoppet, kärleken, men kärleken är den största bland dem". Icke hvad som gifves dig är hufvudsaken utan hvarför det gives dig. Kärleken som leder gifvaren, skalla vara dig helig, och för kärleken, icke för gåfvan skall du tacka hoinem."

Hon hade stigit upp och ur ett väöggskäp, hvilket, som jag visste, alltid var sorgfälligt tillslutet, tagit fram ett paket af gamla, gulnade bref samt lagt framför sig.

— Se här — sade hon till mig — detta är min dyrbaraste egendom. Men hvad som gör brefven så värdefulla för mig är den kärlek, med hvilken de skrifvits och som talar ur dem till mig. Nästan sextio år hafva förgått, sedan jag erhöll det första. Pappret blir gammalt skriftecknen förblekna, men kärleken förblir evigt ung. Och hvarje julkväll, då doften af den brinnande julgranen genomtränger detta rum, tager jag fram brefven och läser ännu en gång igenom dem alla. I tankarne genomlefver jag då en gång hela den tid jag var tillsammans med din farfar. Minnet af alt, som han sagt mig och gjort, vaknar åter hos mig. Jag tror mig åter se framför mig honom, som jag älskst öfver alt, och jag glömmer ålderdomen äfven om den inte glömt mig. I minnet blir jag åter ung, och sålunda firar jag min julkväll.

— Julen är endast till för barnen, brukar man säga — fortfor hon — den, som är gammal och icke har några barn, behöfver ingen jul. Huru arma äro människorna, som tala så, huru föga kärlek hafva de fått njuta i lifvet !

Åter teg den gamla damen. Hon hade löst det rosafärgade bandet från det lilla paketet och fattat brefevn. Det ena efter det andra tog hon i handen och höll det med darrande fingrar tätt framför de skumma ögonen. Och på hennes ansikte afspeglade sig återskenet af det hon läste: fröjd och lidande, lycka och välsignelse.

Så firade farmor sin jul. Med en känsla af missräkning gick jag sent på aftonen hem. Först många, många år senare, då hon lämnat oss och äfven far och mor voro borta, förstod jag henne och hennes julfest.